Berättelsen om dragonen och nybyggaren Per Halling (1729–1810)

Denna text bygger på verkliga händelser i Alavattnet, Ströms socken, under 1700-talet. Den är en litterärt gestaltad berättelse, där historiska fakta vävts samman med tolkade scener, dialog och miljöbeskrivningar. Alla faktauppgifter är hämtade från domböcker, kyrkoböcker, lantmäterihandlingar och muntlig tradition bevarad i Strömsboken II:1. Per Halling är min morfars farmors farfars morfar.

Alavattnet är en by i Ströms socken, Strömsunds kommun i Jämtland. Byn ligger vid sjön Gårdsvattnets västra strand och genomkorsas av länsväg 342. Alavattnet är belägen i Ströms distrikts östra del. Källa: Wikipedia

En början i granens skugga

Vinden var kall och torr där den svepte ner från fjället. Det var tidig vår 1753 när dragon Per Johansson Halling stod på höjden ovanför sjön Alavattnet, med sin hustru Märeta.

De följde sjökanten tills de kom till en liten udde, där en yvig gran spände ut sina grenar likt ett skyddande tak. Där slog de upp sitt första läger. Per la sig på sidan och kände barr under kinden. Han såg upp mot himlen och undrade om det här skulle bli hemmet de sökt så länge.

De hade lämnat Bredgårdsbodarna bakom sig, och där hade de lämnat kon tills vidare. Det gällde att först hitta en plats att slå sig ned på.

Efter att de byggt en primitivare bostad på platsen gick Per ensam tillbaka mot bodarna för att hämta kon. Stigen var tyst. Han nynnade tyst för att dämpa sin oro. När han nådde fram till den lilla stugan där kon skulle ha stått, stannade han tvärt. På väggen hängde hennes hud – sträckt och uppspänd för att torka.

Kon hade gått ner sig i en källa och drunknat. Någon hade flått den, tagit köttet, lämnat huden. Han stod stilla länge. Det fanns inget att säga. Han vände tillbaka – tomhänt – men med samma beslut i steget.

När de senare rörde sig söderut längs sjön fann de en plats med fastare mark, bättre läge och lä där vinden inte slog lika hårt. Där började de röja. Det var där nybygget växte fram – på den sydvästra sidan av sjön.

Ungefär samtidigt kom dragonen Sundström och hans hustru och tog upp ett nybygge på andra sidan viken.

Per Johansson Halling (dragon nr 93 i Hallen (nuv. Hallviken) – därav namnet Halling.) och Erik Olofsson Sundström (nr 116) tillhörde båda majorens kompani av Jämtlands dragonregemente. Enligt 1748 års rulla antogs Per Halling till tjänst den 14 mars 1748 efter Jöns Mårtensson Hallskog. Sundström hade antagits året innan, den 3 juni 1747.

Åren gick. Per och Märeta byggde en stuga, enkel men tät. De bröt mark längs strandkanten, odlade rovor, slog hö i myrarna, och fiskade i sjön.

Under de kommande åren föddes barnen, ett efter ett – och med dem växte både familjen och gården. Först Lisken (1752), sedan Jonas (1754–1812), Gunilla (1755–1849), Anna (1757–1844),  Johan (1759–1837), Märeta (1761-1833), Maria (1763–1782), Marta (1765–1846), Kerstin (1768–1843), Per (1770–1774)(som dog av svullnad i kroppen) och sist Jöns (1772-1856). Dottern Anna kom senare att gifta sig med dragonen och nybyggaren Erik Wallberg i Svaningen – läs mer om honom här

Elva barn på tjugo år. Nio av dem växte upp. Två begravdes i Alavattnets jord.

Synen

Den 23 april 1760 gav Hammerdals Häradsrätt tillstånd att syna platsen. Den 17 juni samma år genomfördes synen av länsman Martin Collin samt nämndemännen Anders Mårtensson i Öhn och Anders Hansson i Grenås. De besökte Elgsnäset vid Elgsgårdsvattnet och konstaterade att jorden var lämplig: rödaktig sandmylla blandad med lerjord.

”De båda dragonerna ansöka om rätt att anlägga nybygge på Alavattnets kronoavradsland och enligt Hammerdals häradsrätts resolution den 23 april 1760 förrättade länsmannen Martin Collin jämte nämndemännen Anders Mårtensson i Öhn och Anders Hansson i Grenås den 17 juni s. å. syn å det av nybyggarna utvisade området. Platsen för nybygget på Elgsnäset vid Elgsgårdsvattnet befanns ha lämplig åkerjord av rödaktig sandmylla blandad med lerjord.”
Strömsboken II:1

Nybygget bedömdes kunna bli ett hemman på 1 ½ tunnland, även om det skulle kräva hårt arbete att uppodla det. Syneprotokollet räknar upp möjliga slåtterområden:

• Hårdvallshö: 2 ½ lass
• Hästfoder vid Storflon: 2 lass
• Starrfoder vid Långmarksbäcken, Långmarksmyren, Lillallvattnet, Risnäset, Tjärnmyren, Bäckmyren, Flarken, Brattbergsmyren, Alavattennäset, Kalvmyren, Tjälmyren, Tvärmyren, Stormyren (40 lass)

Stormyren nyttjades delvis av Per Zakrisson i Ringvattnet, men tillhörde kronans mark. Syneprotokollet nämner även:

• Gott om skog till husbehov
• Näver, lövskog och mulbete
• Kvarnplats i Elgsvattenån
• Fiske i Elgsgårdsvattnet, Storallvattnet och Jerilvattnet
• Tallskog för taktäckning

Nybygget låg ca 2½ mil nordväst om Ströms kyrka. Synemännen föreslog 30 frihetsår för nybyggarna.

Den 18 november 1760 meddelades att synen upplästs offentligt och godkänts av synemännen.

När synemännen föreslog att Per Halling och Erik Sundström skulle få 30 frihetsår innebar det att de beviljades skattebefrielse i tre decennier. Det var ett sätt för staten att uppmuntra nyodling i avlägsna områden, där marken var obrukad och omgivningarna ofta ogästvänliga.
Under dessa år förväntades nybyggarna bryta mark, anlägga bostad och ladugård, odla, slå hö och i övrigt göra nybygget beboeligt och självförsörjande.
Först när frihetsåren löpt ut skulle gården börja beskattas, och ofta omvandlades då nybygget till ett kronohemman – en fastighet under statens ägo men med full brukanderätt för bonden.

Att nybyggarna i Alavattnet fick så lång tid utan skatt visar hur arbetskrävande platsen bedömdes vara – men också att staten såg värde i att den togs i bruk.

Protesterna

Men det blev inte lugnt. Den 29 mars 1762 lämnade bönder från Espnäs, Strand, Bredgård och Alanäset in ett klagomål. De menade att synen skett utan att de kallats, och att marken redan tilldelats dem via landshövdingeämbetets resolution från den 5 mars samma år.

De hävdade att skog och fiskevatten varit till största nytta för deras svaga hemman. Att fråntas dessa skulle orsaka dem stort fördärv. Dessutom, menade de, hade synemännen bara förlitat sig på nybyggarnas egna uppgifter.

Länsmannen svarade att synen annonserats i Ströms sockenstuga, men att byamännen i Strand, som förvaltade skogsbreven, ändå inte dykt upp. En av Espnäsbönderna hade dock deltagit.

Nämndemännen erkände att de inte granskat området i detalj, utan byggt sina uppgifter på vad Halling och Sundström uppgett.

Häradsrätten bedömde att synen inte gått rätt till. Den ogiltigförklarades, och ny syn skulle hållas sommaren därpå. Nybyggarna varnades – vid ytterligare intrång skulle de dömas till 5 daler silvermynt i vite, utöver ordinarie böter.

Det är inte känt om någon ny syn faktiskt genomfördes efter att den första förklarats ogiltig 1762. Häradsrätten hade beslutat att en ny syn skulle hållas följande sommar, men det saknas bevarade dokument som visar att så skedde. I din artikel nämns just detta:
”Det har ej lyckats att konstatera, om den av Hammerdals Häradsrätts förskrivna synen verkligen förrättats.”

Mellan protest och hemman

Vad som hände efter att synen ogiltigförklarats 1762 vet vi inte med säkerhet. Någon ny syn, som rätten beordrat, finns inte bevarad i handlingarna. Men något beslut tycks ändå ha fattats – kanske i tyst överenskommelse, kanske i kraft av envis praktik. För Per Halling och hans familj blev aldrig utkörda.

De blev kvar.

Åren gick. Marken röjdes, slåtterängarna vidgades, ladan fylldes med hö. Det som på papperet ännu var omstritt, blev i verkligheten till vardag. Kanske tystnade protesterna när det visade sig att marken verkligen bar – eller kanske fanns det viktigare strider att ta.

Under 1780-talet kom lantmätarna till Alavattnet. Avvittringen började – staten ville ha ordning, tydliga gränser, och i slutänden: skatteintäkter. Hallings gård mättes upp, arealerna skrevs ned, resurserna bedömdes.

Det var inte längre bara ett nybygge.

Vid avvittringen 1782–1786 beskrevs Per Hallings gård:

Alavattnets nybygge upptar en åkerareal av 7 tunnland, 11½ kappland.
Av denna areal kommer på gårds- och ladugårdstomt 7 kappland, åker 3 tunnland, 3½ kappland och åkerförland 4 tunnland, 1 kappland.

Jordmånen är sand- och mojord.

Hemslåttern utgöres av åkerslåtter vid nybygget 2 tunnland, 11 kappland, som ge 2 lass hårdvallshö och uppodlingsland om 4 tunnland, 21 kappland, med 3 lass hårdvallshö.

Utslåttern omfattar 95 tunnland, 6 kappland som ge 1 1/6 parmar hästfoder (1 parm=1 kubikfamn = 27 kubikalnar = 5,65 m3). Av utslåttern utnyttjar Ringvattnets nybygge 23 tunnland, 14 kappland på Stormyren.

Utbytet härav 5 lass starrfoder.

Humlegård kan anläggas och underhållas.

Fisk idkas i Alavattnena med nät och not. Man fångar till knappt husbehov gädda, abborre och mört. Nybyggarna ha kvarn till husbehov.

År 1789 omvandlades gården till kronohemman – en fastighet under statens ägo men med full brukanderätt för bonden.

År 1798 överlämnade Per gården till sonen Johan, 39 år gammal. Själv var han då över 70. Hans fru Märeta dog 1808, 84 år gammal. Två år senare dog Per – 1810 – hemma på gården i Alavattnet.

Hans liv var aldrig stort i yttre mått. Men det han byggde var något större: en plats, en berättelse, en början för generationer som kom efter honom.

Tidslinje – Per Johansson Halling

År	Händelse
ca 1723	Född
1748	Antas som dragon nr 93 i Jämtlands dragonregemente
1751	Gifter sig med Mereta Jönsdotter från Hillsand
1753	Vandrar till Alavattnet – nybygge påbörjas
1760	Första nybyggarsyn genomförs
1762	Synen ogiltigförklaras – protest från grannbyar
1789	Gården skattelägger som kronohemman
1798	Överlåter gården till sonen Johan
1810	Avlider i Alavattnet, 87 år gammal

🧬 Släktskap med Per Johansson Halling

Jag är ättling i rakt nedstigande led till Per Johansson Halling.
Släktlinjen ser ut så här:

Per Halling (1729-1810)
→ hans dotter Anna Persdotter (1757–1844)
→ hennes son Jöns Ersson (1794–1839)
→ hans son Erik Jönsson (1823–1892)
→ hans dotter Brita Katharina Ersdotter (1859–1932)
→ hennes son Rickard Nilsson (1893–1969)
→ hans son (min morfar) Olof Nilsson (1926–1998)
→ hans dotter (min mor) Kristina Nilsson (1952– )
→ Jag

Källor:

Strömsboken Del II:1

stamasen.se

Historiska kartor – naturvardsverket.se

Generalmönsterrullor – Jämtlands fältjägarregemente (Z) 720 (1748) Bild 950

Lantmäterimyndigheternas arkiv. Akt nr. 23-stj-22

Lantmäterimyndigheternas arkiv. Akt nr. 23-stj-28

Ström (Y, Z) C:2 (1791-1851) Bild 2490 / sid 496