Berättelsen om Nils Johan Johansson och Brita Katharina Ersdotter.

I skuggan av Sveriges vidsträckta skogar och fjäll, under slutet av 1800-talet, växte en kärlek fram mellan två personer från olika världar. Nils Johan Johansson, en enkel torpare från Småland, och Brita Katharina Ersdotter, en jordägar-dotter från Jämtland, visade att kärleken kan övervinna både klasskillnader och geografiska avstånd. Deras berättelse är inte bara en romantisk saga; den speglar en tid av förändring och mod, där en lång resa och beslutsamhet lade grunden till en stor familj som fortfarande lever kvar idag. Följ med på deras livsresa, från Småland till Jämtlands skogsmarker, och upptäck hur deras starka band skapade en varaktig arv.

Nils Johan Johansson föddes den 20 juli 1854 i Torpa, Kronobergs län, Småland. Han växte upp i en torparfamilj med sju syskon, men endast tre av dem nådde vuxen ålder. Hans bror Peter Johan emigrerade till USA år 1880, och hans syster Tilda Christina följde efter 1887, vilket präglade Nils Johans känsla av att söka något mer i livet.

”Nils Johan var en orolig person, häftig och snar till vrede. Han var också född i Torpa socken, närmaste bestämt i Esphults by enligt födelseboken den 20 mars 1854. När emellertid komminister J.G. Engstrand skulle skriva in Nils Johans födelsedata i en ny husförhörslängd, hanterade han trean så illa, att den kom att likna en sjua. Prästen, som 1871 efterträdde Engstrand, skrev därför fel födelsedatum, nämligen den 20 juli. Detta månadsfel följde sedan Nils Johan på hela hans äventyrliga färd genom livet. Nils Johans föräldrar var sjukliga och fattiga. De flackade omkring i Torpa från den ena byn till den andra och slutade sina dagar på ett torpställe under Forssa, som kallades ”Viggen”. Fadern hette Johannes Jönsson och var född 1819 och avled 1872. Modern bar namnet Magdalena men kallades Malin och kom från Stavsätra i Nöttja socken. Hon avled 1883. Makarna fick fem barn, varav en son dog 1864 två år gammal. Nils Johan och hans syskon hade svårt för att skaffa sig utkomst i hemsocknen. Detta var de inte ensamma om.”

Växjö Stifts Hembygdskalender 1989

I ett torparliv präglat av hårt arbete och begränsade resurser såg han kanske ett alternativ i de norrländska skogarna, där arbetet som skogsarbetare kunde erbjuda en eftertraktad inkomst och kanske en ny början. Nils Johan begav sig norrut till de stora skogsmarkerna i Jämtland för att arbeta som skogsarbetare.

”Befolkningen ökade explosionsartat under 1800-talets senare hälft. Enligt Ecklesiastik Matrikel för år 1879 uppgick Torpa sock- ens befolkning vid denna tid till 1555 personer. Ett så stort antal människor kunde knappast försörja sig på ljungryarna och moss- markerna i Torpa. Därför ägnade sig många åt säsongsarbete på annan ort. Man arbetade på tegelbruk i Skåne och Danmark eller på sockerbruk söderut. Man jobbade på betfält i Halland eller Skåne m.m. Några bedrev köpenskap, köpte och sålde nötkreatur och annan boskap. Dessa affärsmän gjorde ibland långa resor eller vandringar t.o.m. ända upp till Norrland. Ofta lejde man unga pojkar att vakta eller valla hjordarna. Trafiken var på den tiden inte så intensiv och forcerad som nu.

Under senare hälften av 1800-talet började skogsbolagen etablera sig framför allt i Norrland. Många norrländska bönder fick bittert ångra, att de sålt sina gårdar eller skogsskiften till vrakpris. Skogspatronerna däremot levde i gyllene tider. På något sätt hade Nils Johan fått kännedom om att skogsbolagen i Norrland behövde arbetare. Han begav sig således dit, troligen före år 1880, då han i husförhörslängden för Torpa överfördes till ”Å församlingen skriven”. Nils Johan var en duglig arbetare och inte rädd för hårda tag. Han var munvig och hade lätt för att uttrycka sina tankar. År 1883 begärde han flyttningsbetyg från Torpa till Ströms församling i Jämtlands län, där han blev kyrkoskriven den 11 juli detta år i Svaningens by. Denna ligger mitt i Ströms vattudal med en praktfull utsikt över vida vatten och blånande fjäll.”

Växjö Stifts Hembygdskalender 1989

Under sin tid som skogsarbetare vid Ringsjöhöjden i Jämtland mötte han Brita Katharina Ersdotter, som föddes den 2 oktober 1859 i Svaningen, Jämtland. Brita kom från en jordägarfamilj; hennes far, Erik Jönsson, var bonde (född 1823), och hennes mor, Katharina Olofsdotter (född 1817 i Alanäs), hade rötter i Svaningen.

”På 1/24 mantal Svaningen regerade bonden Erik Jönsson med hustrun Katarina Olsdotter. Makarna hade sex barn, däribland dottern Britta Katarina, född den 2 oktober 1859. Strax invid Erik Jönssons gård låg en liten stuga, där ett lag skogsarbetare var inhysta, bland dem Nils Johan Johansson från Torpa. Många av skogsarbetarna hade inte det bästa rykte. Men Nils Johan uppförde sig städat och blev snart bekant med flera bybor, även med Erik Jönssons dotter Britta Katarina. Och så hände det, som inte borde hända: Nils Johan blev våldsamt förälskad i Britta Katarina och fann, att hans kärlek var besvarad. Detta såg inte fader Erik Jönsson med blida ögon.

Kanske hade han därför ett finger med i spelet den gång, då Nils Johan placerades djupt inne i storskogen i ett kolarlag och måste tillbringa sin knappt tillmätta fritid i en trång och rökig skogskoja. Erik Jönsson trodde väl, att de ungas förälskelse på så sätt skulle få ett välbehövligt perspektiv, och kontrahenterna sålunda ta sitt förnuft tillfånga samt äntligen begripa, hur omöjligt det var, att dottern till en välbärgad Jämtlands-bonde ingick äktenskap med en kringsflackande skogsarbetare. Åtgärden fick emellertid motsatt verkan.”

Växjö Stifts Hembygdskalender 1989

Eriks farfar, Erik Ersson Wallberg, var en av de första nybyggarna i området, vars gård kallades Sörgården. Denna historia av nybyggaranda och hårt arbete formade Brita Katharinas uppväxt. Hon hade sex syskon: Olof Ersson, Jöns Ersson, Eric Ersson Wallberg, Lars Ersson, Lisa Margareta Ersdotter, och Petter Ersson Wallberg, samt ett syskon som avled som spädbarn. Brita arbetade på föräldragården fram till sin vigsel med Nils Johan.

Under tiden som de lärde känna varandra stod det klart att trots sina olika sociala bakgrunder skulle deras känslor för varandra överbrygga dessa skillnader. Nils Johan övervägde att emigrera till USA då han tänkte att en enkel torpare från Småland inte var något för Brita Katharina.

Men av någon anledning reste han aldrig till USA.

När Brita Katharina fick veta att Nils Johan inte hade rest, bestämde hon sig för att resa de över många och långa milen ner till Småland för att fria till honom.¹

Enligt en berättelse från sonen Reinhold Johansson så gick det till på ett annat sätt när de träffades.

Nils Johan gick vid sin mila och funderade. Hon var snäll, milan, och beredde honom inga obehagliga överraskningar. Kolarlaget bestod av fyra karlar utom Nils Johan. Milorna var lika många. I nödfall skulle karlarna kunna klara sig några timmar utan Nils Johans hjälp. Om milorna förhöll sig lugna och intet oförutsett inträffade, kunde han kanske ta sig en dags bondpermission. Kamraterna skulle reagera olika med ilska, kränkande beskyllningar eller kanske rentav med avundsjuka och anse honom opålitlig och osolidarisk. Men det spelade så liten roll, vad de tyckte eller trodde.

För sinnesfridens skull var det absolut nödvändigt, att han åtminstone fick se en skymt av Britta Katarina.

Så blev det kväll och slut på Nils Johans pass. Man beredde sig till nattens vila. De ljusmatta lågorna från härden kastade fladd- rande skuggor över väggarnas stockvarv. Elden på härden falnade till glöder. Snart sov alla, ostörda av uvens hoande i gammeltallen invid kojan, alla utom Nils Johan. Han var klarvaken och fullt påklädd. Bara stövlarna fattades. När gryningen till en ny dag, blodröd och skälvande steg upp i öster, var Nils Johan på väg – inte till milorna på den gamla kolbottnen västerut – utan österut mot Svaningen och Eriks gård. Han drevs av en brinnande längtan efter Britta Katarina.

Sotig, inpyrd av rök och kolos, svart i ansiktet som en morian gjorde Nils Johan sitt inträde i byn. Först då kom eftertanken. Inte kunde han komma så här till Erik. Nils Johan stod en liten stund och tänkte efter. Sedan gick han ner till båtlänningen. Där fanns både sand och vatten i överflöd. Snart stod han med uppkavlade byxben ute i vattnet och gnuggade och gned sina tillgängliga kroppsdelar med till synes klent resultat. När han höll på med denna tvagning, fick han höra lätta steg bakom sig. Det var Britta Katarina, som på bara fötter småsprang på väg till Erik Jönssons båt för att hämta en kvarglömd sak. Hon kom som sänd från himlen. När hon fick se Nils Johan, gav hon upp ett glädjerop och skyndade ut i vattnet honom till mötes. Vad brydde hon sig om sot och kolstybb, när hon fick träffa sin hjärtanskär. Överraskningen och glädjen var ömsesidig. Men Britta Katarina bad Nils Johan att inte följa med henne hem till fader Erik. Det kunde få bedrövliga följder. Först skulle Britta Katarina förbereda och bearbeta sina föräldrar. När tiden var mogen, skulle hon ge honom bud. Nils Johan kunde vara lugn. Britta Katarina skulle aldrig svika. Hennes kärlek var trofast, stark och helgad genom bön till Gud. Nils Johans var explosiv och bröt sig väg genom alla hinder som en glödande lavaström. Det var med lätta steg och glatt hjärta, Nils Johan återvände till de djupa skogarna.

Den 24 augusti 1883 var en söndag. Den dagen befann sig Britta Katarina och Nils Johan i Ströms kyrka, troligen för att lyssna till förstagångslysningen mellan arbetaren Nils Johan Johansson och Britta Katarina Eriksdotter, Prosten Wagenius har i Ströms husför hörslängd antecknat, att dessa båda den dagen mottagit altarets sakrament i Ströms kyrka. Den 28 oktober vigdes de. Sitt första hem hade de i Svaningen. Men vistelsen där blev ej långvarig.

Växjö Stifts Hembygdskalender 1989

Det finns alltså ytterligare en berättelse om hur de träffades. Kanske var det så att Nils Johan ändå blev tvungen att resa hem till Småland och att Katarina efter påtryckningar hos sin far åkte efter och friade.

Hur reste Katharina från Jämtland till Småland?

På 1880-talet skulle resan från Jämtland till Småland ha varit både längre och mer krävande än idag, särskilt eftersom vägarna var få och oftast i dåligt skick. Med den tidens transportmedel kunde det handla om 120–130 mil i effektiv resväg, beroende på de rutter hon tog. Resan skulle ha inneburit ett antal etapper och olika transportmedel, så låt oss gå igenom hur Brita Katharina kan ha tagit sig fram för att träffa Nils Johan.

1. Första etappen: Häst och vagn eller till fots
   Resan började troligen med häst och vagn, eller rentav till fots, för att ta sig till en plats med bättre transportmöjligheter. Många resande från avlägsna byar i Jämtland använde hästskjuts eller gick till närmsta postväg eller järnvägsstation.
2. Postdiligens (hästdragen vagn)
   Under 1800-talet fanns ett system av postdiligenser som transporterade post och passagerare mellan städer. Brita Katharina kan ha tagit sig till en större ort där hon kunde fortsätta resan söderut med postdiligens. Detta var dock ett tidskrävande färdsätt som kunde ta dagar att genomföra för bara några mil.
3. Järnvägen – om den fanns tillgänglig
   Under 1880-talet hade järnvägsnätet börjat byggas ut i Sverige, men många områden i Norrland saknade fortfarande järnväg. Om hon nådde en järnvägsstation, exempelvis i Sundsvall, kunde hon ta tåget söderut via stambanorna. Men troligen innebar det även här flera byten, och restiden var långsam jämfört med dagens standard.
4. Båtfärd
   För vissa sträckor kan det ha varit smidigare att resa med ångbåt längs kusten, till exempel från Sundsvall till Stockholm. Båtfärderna tog lång tid men erbjöd ofta bekvämare transport än häst och vagn, och ångbåtar gick regelbundet längs svenska kusten.
5. Den sista sträckan till Torpa
   Väl framme i södra Sverige tog hon troligtvis antingen postdiligens, lokal järnväg om tillgänglig, eller hyrde skjuts den sista biten till Torpa. Att resa hela vägen från Jämtland till Småland kunde ha tagit veckor, särskilt om hon var beroende av flera transporter och kanske tvingades vänta på skjutsar längs vägen.

Det är svårt att exakt beräkna hur lång tid resan tog, men den kunde lätt ta två till tre veckor beroende på väder, väglag och väntetider på skjutsar. Brita Katharina måste ha varit både beslutsam och stark för att genomföra en sådan resa, med vetskapen att hon reste så långt bort för kärleken och framtiden med Nils Johan.

Den fjärde december 1884 fick Britta Katarina en dotter, som fick namnet Amalia Matilda. Troligen hade familjen brutit upp från Svaningen någon gång under våren eller försommaren 1886. Den tredje februari detta år hade nämligen Britta Katarina fött en son, vars födelseort i husförhörslängden angives vara Ströms för-samling. Men vid husförhör senare år 1886 har familjen förts över till obefintlighetslängden, vilket bekräftar, att de då ej längre fanns inom församlingen. Nils Johan har tydligtvis rest från Norrland och återvänt till Småland. Britta Katarina och de två barnen har han hyst in i Torpa socken. Enligt Reinholds berättelse bodde de dels på ”Viggen” och dels i en undantagsstuga hos Magnus Johannisson i Råaköp. Nils Johan själv förde ett rörligt liv. Han arbetade med varjehanda på de mest skiftande platser och hälsade på Britta Katarina, när tillfälle och möjlighet gavs.

År 1894 lät han kyrkoskriva sig och sin familj i Hallarps Munka- gård i Annerstads socken, där han av godsägare J.L. Lantzius arrenderade en mindre fastighet, som kallades ”Höje”. Där växte de nio barnen upp, sju pojkar och två flickor, Dessa senare var placerade allra först och allra sist i syskonskaran. Britta Katarina hade haft det besvärligt, många och långa månader ensam med alla barnen utan andra inkomster, än dem hon själv lyckades tjäna. Värst var det, när barnen var små. Det blev många munnar att mätta. Barnfamiljernas nutida sociala förmåner var okända be- grepp. Men det fanns goda och hjälpsamma människor. Bättre blev det på ”Höje”. Nils Johan arbetade då mestadels hemmavid. Barnen hade blivit äldre och kunde hjälpa till med varjehanda.

Det gick livligt till på ”Höje” hos Nils Johan. Pojkarna var pigga på skälmstycken och upptåg. Men Nils Johan ville ha ordning och disciplin. Han var sträng i sin uppfostran. Örfilarna blev både många och hårda. Kontroversiella ämnen saknades inte. Britta Katarina var mjuk i händer och ord. Hon var varmt kristen, som flitigt nyttjade bönens nådemedel och som lärde sina barn att bedja. Gudsordet spred sitt ljus i det fattiga hemmet – inte minst i mörka tider. Britta Katarina bar emellertid på en hemlig längtan. Hon längtade efter kvällar med flammande norrsken, till de vida vyerna, de höga fjällen, till folket i Ströms vattudal.

Åren gick på ”Höje”. Barnen skingrades. Äldste sonen, Erik, skulle överta arrendet, när Nils Johan och Britta Katarina inte orkade längre. Men han emigrerade till Amerika. Reinhold och den tre år yngre brodern, Rikard, började som vägarbetare vid vägbyg- ge i Byarum år 1910 eller 1911. En tid arbetade Reinhold för 25 öre i timmen på Götafors bruk, som ägdes av Munksjö-koncernen. Rikard hamnade omsider i Malmbäcks socken, där han snart blev rotfast. Han slog ned sina bopålar på en gård, som kallas Ekhamra. Till gården hörde en liten undantagsstuga. Dit flyttade Nils Johan och Britta Katarina, som där fick ett hem, så länge de levde. Britta Katarina dog 1932. Nils Johan blev 86 år. Båda sover sin sista sömn på Byarums kyrkogård.

Växjö Stifts Hembygdskalender 1989

Reinhold Nilsson, parets fjärde barn, blev kyrkväktare i Byarum, norr om Vaggeryd, och har berättat många saker från sin barndom. Mycket av detta är nedskrivet av Bertil Svensson i Växjö Stifts Hembygdskalender 1989.

Reinhold Nilsson kom som mycket ung ut i arbetslivet. Redan som sjuårig vaktade han kor eller får åt sin far eller någon annan av bönderna i Hallarp med omnejd. Hela dagen från tidig morgon till sen kväll måste han vara uppmärksam på djuren. Matsäcken var inte mycket att skryta med: en bit grovsaltat fläsk, en hård bröd skalk och en skvätt mjölk i en flaska. Detta var många gånger den enda födan för sjuåringen. Inte underligt, att Reinhold sedermera hade besvär med magplågor och magblödningar.

När Reinhold var i sjuårsåldern, hade han en höstkväll skickats i ett ärende till Häggeshult och skulle gå skogsvägen hem till ”Höje”. Det var fullmåne, och stormen jagade fram över trädtopparna. Molntrasorna flög som svarta demoner över barrskogslandet. Stub- bar, stenar och spretiga rotvältor förvandlades till skrämmande siluetter. Det var en kväll, som knappast var lämpad för en mörk- rädd sjuåring. Reinhold grät och sprang. Han var livrädd. I för- skräckelsen, brådskan och blåsten tappade han sin mössa. Detta ansåg Reinholds far vara ett allvarsamt slarv, som föranledde till- rättavisning och en ordentlig risbastu. ”Far slog mig rent obarm- härtigt. Han kunde vara hård, far min”, sade Reinhold och tillade: ”Därför har jag aldrig pryglat eller handgripligt agat mina barn”.

Växjö Stifts Hembygdskalender 1989

Deras gemensamma resa är ett exempel på styrka, uthållighet och kärlek som övervann både klasskillnader och geografiska avstånd. Nils Johans beslut att stanna kvar, och Brita Katharinas mod att resa till honom, blev början på en familjehistoria som nu lever vidare genom deras många efterkommande.

Paret fick nio barn mellan 1884 och 1898:

1. Amalia Mathilda (född 4 december 1884 i Svaningen, Jämtland, död 1 april 1908 i Annerstad, Kronoberg).
2. Johan Erik (född 3 februari 1886 i Svaningen, Jämtland, död 1952).
3. Oskar Emanuel (född 15 april 1888 i Torpa, Kronoberg, flyttade senare till Örebro och blev skrothandlare i Hovsta, död 1960).
4. Jöns Reinhold (född 4 juli 1890 i Torpa, Kronoberg, död 1982).
5. Einar Higenius (född 14 november 1891 i Annerstad, Kronoberg, död 1963).
6. Karl Rickard (född 20 maj 1893 i Annerstad, Kronoberg, död 1969). Min morfars far.
7. Agart Ludvig (född 31 augusti 1894 i Ström, Jämtland, död 1943).
8. Per Magni Ottvid (”Pelle”, född 6 februari 1896 i Annerstad, Kronoberg, död 1978).
9. Karin Nilea (född 9 juli 1898 i Annerstad, Kronoberg, död 1977).

1. Detta är återberättat av ett av Nils Johans och Brita Katharinas barnbarn, Bo Nilsson ↩︎