Släktforskning handlar ofta om att samla ihop fragment av liv – namn i kyrkböcker, födelsedatum, flyttningar m.m. som en gång varit någons hela värld. Oftast får man endast fram information om ett vardagligt liv och man får själv försöka fantisera hur de kan ha haft det.
Man hoppas ofta att man ska springa på något spännande som kan ge liv till en ny berättelse. Hittills har jag inte hittat mycket mer än fattiga torpare som tillsynes levt helt vanliga liv.
Men så sprang jag nyligen på en otrolig berättelse. En mörk historia om min farfars farmors kusin, Anna Stina.
Anna Stina Christina Blomberg (kusin till min farfars farmor.) föddes den 14 oktober 1802 i Isatorpet under Stora Delleryd, ca 1 mil norr om Vetlanda, mitt i det småländska landskapet. Men hennes liv skulle inte formas där.
Redan som barn flyttade hon tillsammans med sina föräldrar till Gotland. Vad som låg bakom beslutet vet jag inte, men det måste ha varit en omvälvande förändring.
Det var på Gotland hon växte upp, och det var där hennes liv skulle ta den riktning som långt senare skulle skriva in henne i historien.
Ett liv som inte blev som det skulle
Som artonåring gifte hon sig med Jacob Jacobsson Stendahl i Väskinde socken. Hon blev en del av det gotländska bondesamhället, där livet i mycket följde fasta mönster och tydliga ramar.
Men bakom den yttre ordningen fanns något annat.
Anna Stina inledde en relation med tunnbindaren Christian Lundgren (född 1791), som arbetar som dräng åt Anna Stina och hennes make. Detta under en tid då Anna Stinas make var ute till sjöss.
Samtidigt som bonden Olof Olofsson i Grausne levde med sin hustru, Anna Maja Thomasdotter, men hade ett öppet förhållande med änkan Anna Gardrud Jacobsdotter i en närliggande by. Fyra människor blev på så sätt sammanbundna i ett nät av relationer som bröt mot tidens normer och förväntningar.
Det var en situation som inte kunde fortgå utan konsekvenser.
När allt går över gränsen
Hösten 1836 förändrades allt.
Olofs hustru vägrade gå med på skilsmässa, och det som kanske först varit en ond tanke blev till slut en plan. Med hjälp av Christian Lundgren införskaffades arsenik i Visby, och giftet blandades i en bulle som serverades till den intet ont anande hustrun.
Det som följde var ett långsamt och plågsamt döende.
Till en början betraktades dödsfallet som naturligt, men rykten började spridas i bygden. Misstankarna växte, och när kroppen undersöktes närmare avslöjades sanningen: hustrun hade blivit förgiftad med arsenik.
Utredningen som följde visade att mordet inte var en enskild handling, utan resultatet av en gemensam plan.
Under rättegången framkom också sådant som gör berättelsen ännu mer ofattbar.
Relationen mellan Anna Stina och Christian blev nu offentlig och nådde allmän kännedom. Det som tidigare varit dolt och viskat om i det tysta uttalades nu öppet inför rätten.
Anna Stina berättade att hon hade fött honom sex barn. De två senaste var tvillingar, och deras öde var särskilt svårt att ta in. Direkt efter förlossningen, i gårdens fähus, hade Christian dränkt barnen i en hink med vatten.
Domen och slutet
I december 1836 föll domen: alla fyra skulle dö.
Ur domboken:
1837. Mord:
Bonden Olof Olsson, Grausne, Enkan Anna Jacobsdotter, Sudergårda, förre Tunbindaren Christian Lundgren och
Hustru Anna Stina Stendahl för Mord på Grausnes Hustru medelst förgift. till döden dömda medelst Halshuggning,
sökt Nåd. Kongl. Majt pröfvar Hoff Rättens Utslag, och finner icke anledning nåd förunna,
än att högra handens afhuggning wid dödsstraffets Verkställande å Olof Grausne,
äfvensom den stadgade steglingen af hans och Lundgrens kroppar icke må äga rum.
- Olof Olofsson skulle mista sin högra hand, halshuggas och steglas
- Christian Lundgren skulle halshuggas och steglas
- Anna Gardrud Jacobsdotter och Anna Stina Stendahl skulle halshuggas och brännas på bål
Straffen som först utdömdes var brutala även med dåtidens mått, med kroppsliga bestraffningar även efter själva avrättningen. Dessa delar mildrades senare, men själva dödsstraffet stod fast.
Ingen nåd beviljades.
Den 4 februari 1837 fördes de dödsdömda till Endre backe utanför Visby, där en stor folkmassa samlats för att bevittna avrättningen. Bödeln, Carl Styf, verkställde domarna och fyra liv avslutades samma dag. Carl Styf rekryterades som skarprättare 1837 och detta blev hans första uppdrag. Carl Styf blev senare en av de mer kända bödlarna och ansågs skicklig på sitt yrke.
Fredagen den 10 februari beskrev den samtida tidningen Wisby Weckoblad händelsen med förvånansvärd knapphet och noterade endast det lugn med vilket de dödsdömda mötte sitt öde.
”Förleden Lördag afrättades fyra för mord till döden dömde brottslingar. Det lugn, den styrka och förnöjsamhet med hwilken de gingo sitt öde till möte, wäckte allmänt deltagande, till heder för den lärare, som haft det wigtiga kallet att leda deras beredelse.”
Endre avrättningsplats (1699–1863) användes under lång tid för offentliga avrättningar. Den första kända avrättningen skedde 1699, och totalt avrättades minst 14 personer där.
Både män och kvinnor avrättades, och i vissa fall brändes kropparna på bål eller steglades. Platsen var alltså en central avrättningsplats på Gotland.
Avrättningarna var offentliga tillställningar, där åskådare samlades, och efteråt begravdes de avrättade ofta på platsen.
Den sista avrättningen ägde rum 1863, då rånmördaren Johannes Mathias Lindgren avrättades.
